Ulrika Sparre.com


Me Myself & I 19 Augusti - 15 Oktober 2006, Passagen Linköping Curerad av Åsa-Viktoria Wihlborg Utställningen Me Myself and I påPassagen / Linköping Installationview Passagen i Linköping Artikel Egocentrism som imponerar - Corren 22/8-06 Individ och tro – Ett samtal med Ulrika Sparre om hennes konst 2006 Av Frans Josef Petersson Frans-Josef Petersson: Som jag förstår det utgår utställningen ”Me, myself and I” från ett individualistiskt credo, och katalogen kommer att bestå av intervjuer - enskilda porträtt av de deltagande konstnärerna. Just individen är en återkommande figur i din konst. Du har uppehållit dig vid hur vi bestämmer vår identitet i relation till en omvärld som vi egentligen inte kan veta något om, eller rättare sagt, hur vi förhåller oss till aspekter av denna omvärld som vi inte kan ha någon verifierbar kunskap om. Det handlar med andra ord om tro och livsåskådning, och hur vi som individer inordnas i kollektiva trossystem. Du kommer att visa det tredelade videoverket ”I can't talk to everyone,”som du får prata mer om sedan. Först skulle jag vilja att du berättar om projektet ”Att tro är inte att veta” , en enkätundersökning om livsåskådningsfrågor som du distribuerat både i Sverige och Indien, och som fungerat som en slags förstudie till ”I can't talk to everyone.” Kan du berätta om idén att använda enkätformatet, och hur du har arbetat med projektet? Ulrika Sparre: Utgångspunkten för enkäten var att genom frågeställningar väcka tankar om individens existens. Jag anser att frågor om vilka vi är, hur vi ser på oss själva och på utvecklingen i våra liv är tabubelagda ämnen i Sverige. Genom att använda formatet av en marknadsundersökning som distribuerades via e-mail var det enkelt att nå 1000-tals människor (betraktaren) direkt. En marknadsundersökning är ett vetenskapligt undersökningsverktyg som används för att dra slutsatser om individer, och mäta attitydförändringar i samhället. Dessa kan ha som syfte att till exempel utveckla bättre produkter och tjänster, samt generera större produktivitet och effektivare marknadsföring. Motsatsen mellan denna ”estetik” och mina frågeställningar blev absurd. Frågor som ”Styr du själv över händelser i ditt liv?” och ”Har din existens ett syfte?” kunde endast besvaras med alternativen ”Ja” eller ”Nej.” Anledning till detta var att svaren i sig egentligen inte var relevanta, och frånvaron av alternativet ”Vet ej” blev det som provocerade fram ett svar. Kanske säger den som deltar i enkäten att idag vet jag nog inte vem jag är, men han eller hon tvingas ändå tänka på frågan och ta ställning. De frågeställningar jag valde föregår på många sätt religionen. Dessa frågor som inte har något säkert svar är just de som religionen och vetenskapen försöker ge oss svar på. Att få veta förklaringen till varför en yttersta verklighet låtit universum uppkomma är fortfarande långt utom räckhåll. Ifall vi någonsin kommer kunna förstå det (detta är även vetenskapsmän som Hawkins och Peacocke överens om). Genom enkäten har jag också kunnat dra en del intressanta slutsatser om människor i Sverige, som att ju äldre man blir desto större är chansen att man vet vem man är. Den typiske mannen i Sverige tror på ett liv på andra planeter men inte på ett liv efter döden, medan kvinnor tror på både ett liv på andra planeter och ett liv efter döden. Jag har förstått, utifrån svaren i enkäten samt människors reaktioner och respons, att tankarna runt existens och tro i hög grad finns hos människor men sällan kommer till spontant uttryck, och diskuteras heller inte öppet mellan människor i Sverige. Jag har senare gjort jämförelser mellan Sverige och Indien där människor, enligt min enkät, i större utsträckning anser att deras existens har ett syfte. Människor i Indien är också mindre rädda för att dö, och tänker inte lika ofta på döden och sin existens som människor i Sverige gör. På något vis tror man att man besvarar frågor runt vem man är själv. Men jag ifrågasätter om man verkligen kan besvara dessa frågor individuellt. FJP: Relationen mellan individ och kollektiv är en komplicerad sak. Att vi som individer alltid är påverkade av de sammanhang, det samhälle, vi är del av är självklart. Exakt ur detta inflytande ser ut är mer kontroversiellt. Generellt kan man säga att för västerlandets del har moderniteten, och dess sekulariseringsprocesser, inneburit att det kommit att uppfattats som mindre självklart för individer att underkasta sig institutioner som organiserad religion och familjeliv som tidigare strukturerat människors vardag. I dag kan man med fog hävda att samhällets normer i större utsträckning än någonsin utgår från den enskilde individen, och hans eller hennes möjlighet att välja och bestämma inriktning i livet. När det gäller trosfrågor kan man nämna den individcentrerade New Age-rörelsen som exempel. Även inom traditionella institutioner, som Svenska Kyrkan, finns det idag större utrymme för individens enskilda livsval. Samtidigt skulle jag hävda att marknadens diktat, som vi så gärna underkastar oss i vår iver att förverkliga oss själva, i lika stor utsträckning handlar om kollektivt formulerade krav som utövar inflytande över hur vi som individer ”väljer” att leva våra liv. Idén om självförverkligande har idag omvandlats från en möjlighet till vad som närmast kan beskrivas som ett ”moraliskt imperativ.” Att det föreligger ett kollektivt tryck på individen att följa sina egna begär och se till sina egna intressen kan framstå som märkligt, tills man inser hur lätt dessa begär omvandlas till konsumtion, och hur självförverkligandet skapar flexibla subjekt anpassade efter vår tids otrygga arbetsmarknad. Som jag förstår det var syftet med enkäten att frånvaron av alternativet ”vet ej” skulle tvinga mottagaren att ta ställning till frågor som de flesta vanligtvis inte funderar så mycket på, frågor som har med tro och individens syn på sin egen existens att göra. Samtidigt har du tidigare berättat att det var anmärkningsvärt många av de som fick enkäten som faktiskt svarade på den. På så vis kan man väl säga att det ändå fanns ett intresse bland ganska många? US: Enkäten har besvarats av fler än 500 personer. I Sverige var det många som blev provocerade, vilket syntes i människors reaktioner och respons, reaktioner som skilde sig från Indien där människor ofta tackade för att dom blev påminda om dessa funderingar. Jag kommer ihåg att det pågick en diskussion på Konstfack som påbörjades av en lärare, på textilinstitutionen tror jag det var, som handlade om att hon inte tyckte att man behövde svara på marknadsundersökningar, framförallt inte rörande dessa personliga frågor. Men hon förstod inte heller att enkäten kom från en elev och kanske gick hon inte djupare in i enkäten och besvarade frågorna. Denna diskussion gladde mig, eftersom jag då definitivt föranlett ett ställningstagande. Individualisten är som sagt ett resultat av ett kapitalistiskt samhällssystem. Genom att vara sin egen konkurrent arbetar man bättre. Att sekulariseras är också en naturlig process i detta. Att tro att något större än jag själv skulle påverka min egen utveckling är inte heller förenligt med denna tanke. Ämnet tro är odefinierbart och handlar också om känslor, ett ämne som liksom poesi inte diskuteras eller tas upp i till exempel konstkritiken. Känslor, liksom tro, kan inte definieras och passar således inte in i västerländskt tänkande. Det är antagligen en illusion att tro att man har någon slags egen tanke. Vad man än tror på. Kanske som frågeställningen som uppkom som ett resultat av enkätundersökningen: Även om man tror att man besvarar frågan om vem man själv är, kan man någonsin besvara den frågan individuellt? Fortsättning på projektet ”Att tro är att inte veta, fas 2”, är ett verk som behandlar just detta; ”Tror du på dina tankar?” och ”Tror du på vem du är?” är ett försök att ge tillbaka dessa frågeställningar runt vem man är till individen/betraktaren. Diodskyltar placerades ut i offentliga rum, vid bland annat Sergelstorg och i baren på Riche där bland andra ovan nämnda frågor visades i rullande text. FJP: Jag antar att syftet med diodskyltarna, precis som med marknadsundersökningen, var att nå ett stort antal människor för att på något vis plantera frågeställningar i deras medvetande. Som du själv nämner är metoden med marknadsundersökningar, och även de elektroniska skyltarna, hämtade från reklam- och företagsvärlden. Ser du något etiskt problem med att, genom subliminala meddelanden och ”spam,” försöka påverka människor som inte bett om att få delta i dina projekt? US: När människor har mailat mig för att opponera sig mot enkäten har jag uppmanat till alternativet ”Delete” om man inte önskar delta. Detta gäller all information som man inte vill ta till sig, vare sig det handlar om konst eller media. Jag ser inga etiska motsättningar i att använda reklamens grepp, snarare var det för mig ett verktyg att nå fram. Kanske i den frustration jag kände inför ointresset av konst hos gemene man. Utveckling av konsten som en reaktion på sin omvärld resulterar i mina ögon i nya uttryckssätt. Ett av mina intressen har varit människors förmåga, eller oförmåga, att ifrågasätta sina förväntningar. Mina omöjliga labyrinter har utgått från denna idé. Dessa vägglösa labyrinter skapade i bland annat gräsmattor, använder uttrycket av en labyrint men har ingen utgång eller mål. Labyrinten grundar sig enbart på betraktarens idé om en labyrint. Hur mycket kan jag förändra själv, och hur mycket påverkas jag av omvärldens föreställningar om hur jag skall gå eller tänka? FJP: Hur kommer det sig egentligen att du är intresserad av dessa frågor om individen och synen på den egna existensen? Den extrema individualism som kännetecknar vår tid, och vårt samhälle, motverkar människors förmåga att identifiera sig med en grupp, något som enligt sociologen Richard Sennett, är ett resultat av att samhällsproduktionen, och därmed arbetsmarknaden, blivit mer flexibel och kortsiktig. Som följd av detta, menar Sennett, har människans erfarenhet av långsiktig, kronologisk tid blivit dysfunktionell, och egenskaper som lojalitet, förtroende, ömsesidighet och engagemang undergrävts. I vårt sammanhang är det intressant att notera hur denna extrema individualism är djupt förankrad i bildkonsten och dess institutioner. Det finns flera aspekter av vår tids liberala kapitalism som, lite tillspetsat, kunde beskrivas som modellerade med konsten som förebild. Exempelvis har konsten, och dess institutionaliserade föreställning om konstnärligt värde, alltid varit en ”winner take all”-ekonomi som byggt på en sammanbladning av konstnärens subjekt med dennes varumärke. Det har ofta hävdats att just en sådan sammanblandning kommit att känneteckna vår tid där marknaden, i hyllandet av den individuella entrepenörsandan, omvandlat individen till en vara med en uppsättning egenskaper: ett varumärke. Eftersom du sysselsätter dig med frågor om individen och dennes relation till kollektiva föreställningar, undrar jag hur du själv, som konstnär, förhåller dig till denna individualism. Och då menar jag individualism både i dess konsthistoriskt traderade form (Konstnären med stort K som), och som vår tids ideal om ”det goda livet.” Hur ser du exempelvis på idén om individuellt självförverkligande i relation till ditt val att utbilda dig till konstnär? Vad har styrt dina egna val i livet, ditt aktiva formande av dig själv som individ? Vad är det som lockar med en karriär som konstnär? US: Jag hade rest en del och haft andra jobb innan jag bestämde mig för att utbilda mig till konstnär. Jag arbetade ett tag i London, och under denna period insåg jag att det var konst som jag ville ägna mig åt och inte ett liv på ett kontor. Mitt största intresse var skulptur, och jag bestämde mig för att studera på Idun Lovén och senare i Amsterdam på Gerrit Rietveld där jag läste min BA i skulptur. Jag valde senare att göra min magister i fri konst på Konstfack för att därigenom återknyta till Stockholm. Konstutbildningarna har gett mig tid att formulera mig själv och mitt yrkesval, även om just det som är intressant med konstnärsyrket är att det är väldigt obeständigt och föränderligt. Att vara konstnär har för mig blivit ett naturligt förhållningssätt till omvärlden, och individuellt självförverkligande som konstnär innebär en möjlighet att ägna mig åt det jag är intresserad av just nu. Jag utövar kanske som konstnär den högsta formen av individualism, men i och med att vårt samhälle förändrats till ett samhälle där alla nu är individualister så suddas idén om konstnären med stort K ut och har heller inte längre någon relevans. Även kvinnans intåg i konstvärlden påverkar hur konstnärer idag uppfattas. Jag ser inte att vara konstnär som ett aktivt karriärsval, utan ett tillvägagångssätt att undersöka och ifrågasätta mig själv och min omvärld. FJP: Du nämner dina labyrinter, som du ju har arbetat med i flera sammanhang både i Holland och i Sverige. Förra året ställde du också ut på Tumba bruk, där du visade ett liknande verk som du kallar för ”Eldorado.” Det var förvisso inte en labyrint utan en vindlande stig, gjord av guldmynt. Men labyrinten och stigen har, som jag förstår det, förknippats med en liknande symbolik där vandringen omvandlas till en ritual med någon slags religiös innebörd. Kan du berätta mer om detta, och om hur du arbetat med dessa motiv i din konst? Du har också arbetat med en slags rökinstallationer, bland annat i ditt examensarbete på Rietveld Academy, där du skapade en destabiliserande rumslig upplevelse genom att fylla utställningsrummet med rök. Kan du berätta mer om detta verk? Har det något med labyrinterna att göra, och med det du arbetar med idag? US: Jag har genom rumsliga upplevelser och installationer belyst förgänglighet och obeständighet, även detta i relation till tankens kraft och människans egna begränsningar. Detta gäller i relation till både mina tidigare verk och det jag arbetar med idag. Verket med rök (Untitled, Panta rei) som du nämner är ett verk som är i ständig omvandling. Jag har intresserat mig för att skapa en föränderlig upplevelse för betraktaren som rör sig i installationen som är en interaktion mellan två rum. Verket består av flera element; Rummet med röken, rummet med projektionen av en skog som växer sig grönare och grönare, samt ljudet i rummet. En transparant vägg skiljer rummen åt och fungerar som projektionsduk. Det sista elementet är betraktaren som genom att röra sig i rummet med röken blir del av projektionen. Betraktaren som rör sig i rummet med rök uppstår som en del av bilden. För människorna som ser på projektionen av skogen uppstår en ovisshet om vad som är verkligt och vem det är de ser. Liksom i ”Labyrinth” är betraktares deltagande avgörande för verket. Dennes försök att ta sig igenom den omöjliga labyrinten skapar verkets innebörd. Även labyrinten växer bort med tiden och försvinner. Den är gjord genom att man tar bort klorofyllen genom att täcka gräset med svart plast under 2 veckor. Utgångspunkten för ”Eldorado” är tanken att människan kan hela sig själv genom egen kraft. På många platser har man skapat ringlande vägar, som människor i omgivningen bjudits in för att uppleva. Att göra den symboliska vallfärden kan skapa en förhöjd medvetenhet om osynliga stigar med universell kraft. Genom att röra sig i vissa formationer på marken kan man uppnå hälsa och vishet, och precis som labyrinter symboliserar stigarna utvecklingen i våra liv. Inom många traditioner innebär vandringen rening och befrielse från synd. Myten om eldorado härstammar från tiden då spanjorerna erövrade Sydamerika i jakt på guld och rikedom. Den hägrande tanken på en glömd stad med gator av renaste guld har sedan närt myten ända fram till våra dagar. Nuförtiden används termen Eldorado dock oftast som en symbol för drömmen om det förlovade landet, den ouppnåeliga platsen dit man kanske endast kan nå genom tankens kraft. I en värld där hälsa förknippas med välfärd och makt, kan pengar ses som en väg till att köpa sig lycka och friskhet. FJP: Du nämnde tidigare att du använder dig av reklamens grepp " som en reaktion mot gemene mans ointresse för konst." Skulle du säga att det är viktigt att folk är intresserade av konst, och att du som konstnär har ett ansvar att påverka människors konstintresse? Är det i så fall viktigt att de som deltar i din enkät, eller promenerar i en av dina labyrinter, uppfattar att de deltar i ett konstprojekt? Det vill säga är det viktigt att de uppfattar att de får en estetisk upplevelse av att delta, eller är det själva deltagande i sig som är viktigt (i så fall måste man fråga sig på vilket sätt deltagandet bidrar till att stimulera deltagarens intresse för konst...)? Relationen mellan konstnärlig praktik och deltagandets estetik är central i den samtida konsten, och jag är intresserad av din syn på saken. Alla dina verk bygger ju på ett eller annat sätt på publikens deltagande. Varför är detta så viktigt? US: Som konstnär ägnar man sig åt någon form av samtida samhällsreflektion som kan ta sig skilda uttryck. För mig är det inte viktigt att veta att man tar del i ett konstprojekt, syftet med att kommunicera genom konst är att det inte följer några regler. Där har jag inget ansvar att informera om att jag ägnar mig åt konst. Däremot läses en viss förväntan in i konstnärens roll, och jag är intresserad av konstnärens förmåga att kommunicera sina egna idéer med sin omvärld som den ser ut idag. Om jag tycker att det är viktigt att betraktaren ska veta att det är konst som denne tar del av, får jag välja att begränsa mig till den traditionella konstscenen och dess uttryck. Jag väljer helt enkelt ett sätt att nå fram till betraktaren, och i den situationen kan jag välja en mängd olika mer eller mindre tillgängliga scener. Om jag når människor på plats i en offentlig miljö möter jag en betraktare som kanske vanligtvis inte tar sig till gallerierna eller kommer i kontakt med konst. För mig har betraktarens deltagande blivit en del av verken, eftersom dessa behandlar just människors enskilda tankar och val, kanske som ett resultat av den individualisering vi diskuterat. I och med att samhället förändras (också i takt med globalisering), och vi generellt måste förhålla oss till helt nya strukturer öppnas också nya ställningstaganden för konstnärer. På så vis är det naturligt att även konstnärernas kommunikation med sin omvärld förändras. Relationella verk kan eventuellt syfta till att överbygga just den individualism som vårt samhälle har skapat. FJP: För att återkomma till det verk som du visar i utställningen, "I can´t talk to everyone", så skiljer det sig från dina andra verk just genom att i n t e kräva publikens deltagande. Hur kommer det sig att du här valt att arbeta med ett traditionellt videoformat, och hur förhåller det sig till dina andra arbeten? US: ”I can´t talk to everyone” är ett av verken som har vuxit fram ur en lång arbetsprocess, där har jag under flera års tid undersökt människors egna föreställningar om vilka dom är. Själva videon filmade jag under en resa i Indien - som anses vara världens mest religiösa land, i motsats till Sverige som är det mest sekulariserade landet i världen. Verket består av 3 projektioner filmade under 3 olika kollektiva religiösa ceremonier, dessa dokumenterar hur människor genom en massupplevelse upplever en individuell pilgrimsfärd. Bland annat ser vi en kristen ceremoni där tusentals människor upplever healing, och där en kvinna poängterar hur gud ser varje individ. På en annan film ser vi en grupp hinduer som på en strand utför en ceremoni där dom ber sina avlidna anhöriga om nåd att inte bli besökta av dom under sitt liv på jorden. Den sista videon är filmad genom den mörka väggen i en moské som skiljer män och kvinnor åt vid bön. Upplevelserna och pilgrimsfärden skiljer sig utifrån kultur, uppväxt och arv. I en sekulariserad och vetenskapsorienterad miljö som Sverige skulle en pilgrimsfärd exempelvis kunna innebära ett steg i karriären eller liknande. De nyuppkomna New Age-rörelserna med sitt ursprung i USA kan uppfattas som religioner skapade för västerlänningen som sätter sig själv i centrum. När ”jag” mår bra kan jag förhålla mig till min omvärld. Mer traditionella religioner som kristendomen talar om att placera sin nästa i första hand. Mitt arbete har koncentrerats runt vem varje person är och vad denna kommer i kontakt med hos sig själv (t ex under en religiös ceremoni). Under en period intervjuade jag människor som definierat sin egen tro som ett resultat av västerlandets sekularisering. Jag hade i dessa arbeten haft svårt att relatera till videodokumentationen som blev resultatet av mötet, då detta blev en högst personlig upplevelse mellan mig och den personen jag intervjuat och således svår att återberätta. Titeln “I cant´ talk to everyone” belyser just detta; oförmågan att undersöka varje individ och min egen strävan efter någon form av förståelse. Verket belyser min egen arbetsprocess och mig själv i förhållande till min omvärld mer än mina tidigare verk som mer fokuserat på betraktaren, kanske som en del i mitt eget sökande och utforskande av mig själv. Projektet kommer att fortgå i en studieresa till bland annat USA. Jag är nyfiken på kombinationen individualism, tro och synen på samhället i ett land präglat av konsumtion och kapitalism men också med en kvarlevande gudstro. Hur ser individens utveckling och tankegångar ut i förhållande till andra delar av världen där andra trosföreställningar råder?

Me Myself & I 19 Augusti - 15 Oktober 2006, Passagen Linköping

Curerad av Åsa-Viktoria Wihlborg
Utställningen Me Myself and I påPassagen / Linköping
Installationview Passagen i Linköping
Artikel Egocentrism som imponerar - Corren 22/8-06

Individ och tro – Ett samtal med Ulrika Sparre om hennes konst 2006
Av Frans Josef Petersson

Frans-Josef Petersson:

Som jag förstår det utgår utställningen ”Me, myself and I” från ett individualistiskt credo, och katalogen kommer att bestå av intervjuer - enskilda porträtt av de deltagande konstnärerna. Just individen är en återkommande figur i din konst. Du har uppehållit dig vid hur vi bestämmer vår identitet i relation till en omvärld som vi egentligen inte kan veta något om, eller rättare sagt, hur vi förhåller oss till aspekter av denna omvärld som vi inte kan ha någon verifierbar kunskap om. Det handlar med andra ord om tro och livsåskådning, och hur vi som individer inordnas i kollektiva trossystem.

Du kommer att visa det tredelade videoverket ”I can't talk to everyone,”som du får prata mer om sedan. Först skulle jag vilja att du berättar om projektet ”Att tro är inte att veta” , en enkätundersökning om livsåskådningsfrågor som du distribuerat både i Sverige och Indien, och som fungerat som en slags förstudie till ”I can't talk to everyone.” Kan du berätta om idén att använda enkätformatet, och hur du har arbetat med projektet?

Ulrika Sparre:

Utgångspunkten för enkäten var att genom frågeställningar väcka tankar om individens existens. Jag anser att frågor om vilka vi är, hur vi ser på oss själva och på utvecklingen i våra liv är tabubelagda ämnen i Sverige. Genom att använda formatet av en marknadsundersökning som distribuerades via e-mail var det enkelt att nå 1000-tals människor (betraktaren) direkt.

En marknadsundersökning är ett vetenskapligt undersökningsverktyg som används för att dra slutsatser om individer, och mäta attitydförändringar i samhället. Dessa kan ha som syfte att till exempel utveckla bättre produkter och tjänster, samt generera större produktivitet och effektivare marknadsföring. Motsatsen mellan denna ”estetik” och mina frågeställningar blev absurd.
Frågor som ”Styr du själv över händelser i ditt liv?” och ”Har din existens ett syfte?” kunde endast besvaras med alternativen ”Ja” eller ”Nej.” Anledning till detta var att svaren i sig egentligen inte var relevanta, och frånvaron av alternativet ”Vet ej” blev det som provocerade fram ett svar.
Kanske säger den som deltar i enkäten att idag vet jag nog inte vem jag är, men han eller hon tvingas ändå tänka på frågan och ta ställning. De frågeställningar jag valde föregår på många sätt religionen. Dessa frågor som inte har något säkert svar är just de som religionen och vetenskapen försöker ge oss svar på. Att få veta förklaringen till varför en yttersta verklighet låtit universum uppkomma är fortfarande långt utom räckhåll. Ifall vi någonsin kommer kunna förstå det (detta är även vetenskapsmän som Hawkins och Peacocke överens om).

Genom enkäten har jag också kunnat dra en del intressanta slutsatser om människor i Sverige, som att ju äldre man blir desto större är chansen att man vet vem man är. Den typiske mannen i Sverige tror på ett liv på andra planeter men inte på ett liv efter döden, medan kvinnor tror på både ett liv på andra planeter och ett liv efter döden.
Jag har förstått, utifrån svaren i enkäten samt människors reaktioner och respons, att tankarna runt existens och tro i hög grad finns hos människor men sällan kommer till spontant uttryck, och diskuteras heller inte öppet mellan människor i Sverige.

Jag har senare gjort jämförelser mellan Sverige och Indien där människor, enligt min enkät, i större utsträckning anser att deras existens har ett syfte. Människor i Indien är också mindre rädda för att dö, och tänker inte lika ofta på döden och sin existens som människor i Sverige gör.
På något vis tror man att man besvarar frågor runt vem man är själv. Men jag ifrågasätter om man verkligen kan besvara dessa frågor individuellt.

FJP:

Relationen mellan individ och kollektiv är en komplicerad sak. Att vi som individer alltid är påverkade av de sammanhang, det samhälle, vi är del av är självklart. Exakt ur detta inflytande ser ut är mer kontroversiellt. Generellt kan man säga att för västerlandets del har moderniteten, och dess sekulariseringsprocesser, inneburit att det kommit att uppfattats som mindre självklart för individer att underkasta sig institutioner som organiserad religion och familjeliv som tidigare strukturerat människors vardag. I dag kan man med fog hävda att samhällets normer i större utsträckning än någonsin utgår från den enskilde individen, och hans eller hennes möjlighet att välja och bestämma inriktning i livet. När det gäller trosfrågor kan man nämna den individcentrerade New Age-rörelsen som exempel. Även inom traditionella institutioner, som Svenska Kyrkan, finns det idag större utrymme för individens enskilda livsval.

Samtidigt skulle jag hävda att marknadens diktat, som vi så gärna underkastar oss i vår iver att förverkliga oss själva, i lika stor utsträckning handlar om kollektivt formulerade krav som utövar inflytande över hur vi som individer ”väljer” att leva våra liv. Idén om självförverkligande har idag omvandlats från en möjlighet till vad som närmast kan beskrivas som ett ”moraliskt imperativ.” Att det föreligger ett kollektivt tryck på individen att följa sina egna begär och se till sina egna intressen kan framstå som märkligt, tills man inser hur lätt dessa begär omvandlas till konsumtion, och hur självförverkligandet skapar flexibla subjekt anpassade efter vår tids otrygga arbetsmarknad.

Som jag förstår det var syftet med enkäten att frånvaron av alternativet ”vet ej” skulle tvinga mottagaren att ta ställning till frågor som de flesta vanligtvis inte funderar så mycket på, frågor som har med tro och individens syn på sin egen existens att göra. Samtidigt har du tidigare berättat att det var anmärkningsvärt många av de som fick enkäten som faktiskt svarade på den. På så vis kan man väl säga att det ändå fanns ett intresse bland ganska många?

US:

Enkäten har besvarats av fler än 500 personer. I Sverige var det många som blev provocerade, vilket syntes i människors reaktioner och respons, reaktioner som skilde sig från Indien där människor ofta tackade för att dom blev påminda om dessa funderingar. Jag kommer ihåg att det pågick en diskussion på Konstfack som påbörjades av en lärare, på textilinstitutionen tror jag det var, som handlade om att hon inte tyckte att man behövde svara på marknadsundersökningar, framförallt inte rörande dessa personliga frågor. Men hon förstod inte heller att enkäten kom från en elev och kanske gick hon inte djupare in i enkäten och besvarade frågorna. Denna diskussion gladde mig, eftersom jag då definitivt föranlett ett ställningstagande.

Individualisten är som sagt ett resultat av ett kapitalistiskt samhällssystem. Genom att vara sin egen konkurrent arbetar man bättre. Att sekulariseras är också en naturlig process i detta. Att tro att något större än jag själv skulle påverka min egen utveckling är inte heller förenligt med denna tanke. Ämnet tro är odefinierbart och handlar också om känslor, ett ämne som liksom poesi inte diskuteras eller tas upp i till exempel konstkritiken. Känslor, liksom tro, kan inte definieras och passar således inte in i västerländskt tänkande. Det är antagligen en illusion att tro att man har någon slags egen tanke. Vad man än tror på. Kanske som frågeställningen som uppkom som ett resultat av enkätundersökningen: Även om man tror att man besvarar frågan om vem man själv är, kan man någonsin besvara den frågan individuellt?

Fortsättning på projektet ”Att tro är att inte veta, fas 2”, är ett verk som behandlar just detta; ”Tror du på dina tankar?” och ”Tror du på vem du är?” är ett försök att ge tillbaka dessa frågeställningar runt vem man är till individen/betraktaren. Diodskyltar placerades ut i offentliga rum, vid bland annat Sergelstorg och i baren på Riche där bland andra ovan nämnda frågor visades i rullande text.

FJP:

Jag antar att syftet med diodskyltarna, precis som med marknadsundersökningen, var att nå ett stort antal människor för att på något vis plantera frågeställningar i deras medvetande. Som du själv nämner är metoden med marknadsundersökningar, och även de elektroniska skyltarna, hämtade från reklam- och företagsvärlden. Ser du något etiskt problem med att, genom subliminala meddelanden och ”spam,” försöka påverka människor som inte bett om att få delta i dina projekt?

US:

När människor har mailat mig för att opponera sig mot enkäten har jag uppmanat till alternativet ”Delete” om man inte önskar delta. Detta gäller all information som man inte vill ta till sig, vare sig det handlar om konst eller media. Jag ser inga etiska motsättningar i att använda reklamens grepp, snarare var det för mig ett verktyg att nå fram. Kanske i den frustration jag kände inför ointresset av konst hos gemene man. Utveckling av konsten som en reaktion på sin omvärld resulterar i mina ögon i nya uttryckssätt.

Ett av mina intressen har varit människors förmåga, eller oförmåga, att ifrågasätta sina förväntningar. Mina omöjliga labyrinter har utgått från denna idé. Dessa vägglösa labyrinter skapade i bland annat gräsmattor, använder uttrycket av en labyrint men har ingen utgång eller mål. Labyrinten grundar sig enbart på betraktarens idé om en labyrint. Hur mycket kan jag förändra själv, och hur mycket påverkas jag av omvärldens föreställningar om hur jag skall gå eller tänka?

FJP:

Hur kommer det sig egentligen att du är intresserad av dessa frågor om individen och synen på den egna existensen? Den extrema individualism som kännetecknar vår tid, och vårt samhälle, motverkar människors förmåga att identifiera sig med en grupp, något som enligt sociologen Richard Sennett, är ett resultat av att samhällsproduktionen, och därmed arbetsmarknaden, blivit mer flexibel och kortsiktig. Som följd av detta, menar Sennett, har människans erfarenhet av långsiktig, kronologisk tid blivit dysfunktionell, och egenskaper som lojalitet, förtroende, ömsesidighet och engagemang undergrävts. I vårt sammanhang är det intressant att notera hur denna extrema individualism är djupt förankrad i bildkonsten och dess institutioner. Det finns flera aspekter av vår tids liberala kapitalism som, lite tillspetsat, kunde beskrivas som modellerade med konsten som förebild. Exempelvis har konsten, och dess institutionaliserade föreställning om konstnärligt värde, alltid varit en ”winner take all”-ekonomi som byggt på en sammanbladning av konstnärens subjekt med dennes varumärke. Det har ofta hävdats att just en sådan sammanblandning kommit att känneteckna vår tid där marknaden, i hyllandet av den individuella entrepenörsandan, omvandlat individen till en vara med en uppsättning egenskaper: ett varumärke.

Eftersom du sysselsätter dig med frågor om individen och dennes relation till kollektiva föreställningar, undrar jag hur du själv, som konstnär, förhåller dig till denna individualism. Och då menar jag individualism både i dess konsthistoriskt traderade form (Konstnären med stort K som), och som vår tids ideal om ”det goda livet.” Hur ser du exempelvis på idén om individuellt självförverkligande i relation till ditt val att utbilda dig till konstnär? Vad har styrt dina egna val i livet, ditt aktiva formande av dig själv som individ? Vad är det som lockar med en karriär som konstnär?

US:

Jag hade rest en del och haft andra jobb innan jag bestämde mig för att utbilda mig till konstnär. Jag arbetade ett tag i London, och under denna period insåg jag att det var konst som jag ville ägna mig åt och inte ett liv på ett kontor. Mitt största intresse var skulptur, och jag bestämde mig för att studera på Idun Lovén och senare i Amsterdam på Gerrit Rietveld där jag läste min BA i skulptur. Jag valde senare att göra min magister i fri konst på Konstfack för att därigenom återknyta till Stockholm.
Konstutbildningarna har gett mig tid att formulera mig själv och mitt yrkesval, även om just det som är intressant med konstnärsyrket är att det är väldigt obeständigt och föränderligt. Att vara konstnär har för mig blivit ett naturligt förhållningssätt till omvärlden, och individuellt självförverkligande som konstnär innebär en möjlighet att ägna mig åt det jag är intresserad av just nu.

Jag utövar kanske som konstnär den högsta formen av individualism, men i och med att vårt samhälle förändrats till ett samhälle där alla nu är individualister så suddas idén om konstnären med stort K ut och har heller inte längre någon relevans. Även kvinnans intåg i konstvärlden påverkar hur konstnärer idag uppfattas. Jag ser inte att vara konstnär som ett aktivt karriärsval, utan ett tillvägagångssätt att undersöka och ifrågasätta mig själv och min omvärld.

FJP:

Du nämner dina labyrinter, som du ju har arbetat med i flera sammanhang både i Holland och i Sverige. Förra året ställde du också ut på Tumba
bruk, där du visade ett liknande verk som du kallar för ”Eldorado.” Det var förvisso inte en labyrint utan en vindlande stig, gjord av guldmynt. Men labyrinten och stigen har, som jag förstår det, förknippats med en liknande symbolik där vandringen omvandlas till en ritual med någon slags religiös innebörd. Kan du berätta mer om detta, och om hur du arbetat med dessa motiv i din konst?

Du har också arbetat med en slags rökinstallationer, bland annat i ditt examensarbete på Rietveld Academy, där du skapade en destabiliserande rumslig upplevelse genom att fylla utställningsrummet med rök. Kan du berätta mer om detta verk? Har det något med labyrinterna att göra, och med det du arbetar med idag?

US:

Jag har genom rumsliga upplevelser och installationer belyst förgänglighet och obeständighet, även detta i relation till tankens kraft och människans egna begränsningar. Detta gäller i relation till både mina tidigare verk och det jag arbetar med idag.

Verket med rök (Untitled, Panta rei) som du nämner är ett verk som är i ständig omvandling. Jag har intresserat mig för att skapa en föränderlig upplevelse för betraktaren som rör sig i installationen som är en interaktion mellan två rum. Verket består av flera element; Rummet med röken, rummet med projektionen av en skog som växer sig grönare och grönare, samt ljudet i rummet. En transparant vägg skiljer rummen åt och fungerar som projektionsduk. Det sista elementet är betraktaren som genom att röra sig i rummet med röken blir del av projektionen. Betraktaren som rör sig i rummet med rök uppstår som en del av bilden. För människorna som ser på projektionen av skogen uppstår en ovisshet om vad som är verkligt och vem det är de ser.

Liksom i ”Labyrinth” är betraktares deltagande avgörande för verket. Dennes försök att ta sig igenom den omöjliga labyrinten skapar verkets innebörd. Även labyrinten växer bort med tiden och försvinner. Den är gjord genom att man tar bort klorofyllen genom att täcka gräset med svart plast under 2 veckor.

Utgångspunkten för ”Eldorado” är tanken att människan kan hela sig själv genom egen kraft. På många platser har man skapat ringlande vägar, som människor i omgivningen bjudits in för att uppleva. Att göra den symboliska vallfärden kan skapa en förhöjd medvetenhet om osynliga stigar med universell kraft. Genom att röra sig i vissa formationer på marken kan man uppnå hälsa och vishet, och precis som labyrinter symboliserar stigarna utvecklingen i våra liv. Inom många traditioner innebär vandringen rening och befrielse från synd.

Myten om eldorado härstammar från tiden då spanjorerna erövrade Sydamerika i jakt på guld och rikedom. Den hägrande tanken på en glömd stad med gator av renaste guld har sedan närt myten ända fram till våra dagar. Nuförtiden används termen Eldorado dock oftast som en symbol för drömmen om det förlovade landet, den ouppnåeliga platsen dit man kanske endast kan nå genom tankens kraft. I en värld där hälsa förknippas med välfärd och makt, kan pengar ses som en väg till att köpa sig lycka och friskhet.

FJP:

Du nämnde tidigare att du använder dig av reklamens grepp " som en reaktion mot gemene mans ointresse för konst." Skulle du säga att det är viktigt att folk är intresserade av konst, och att du som konstnär har ett ansvar att påverka människors konstintresse? Är det i så fall viktigt att de som deltar i din enkät, eller promenerar i en av dina labyrinter, uppfattar att de deltar i ett konstprojekt? Det vill säga är det viktigt att de uppfattar att de får en estetisk upplevelse av att delta, eller är det själva deltagande i sig som är viktigt (i så fall måste man fråga sig på vilket sätt deltagandet bidrar till att stimulera deltagarens intresse för konst...)? Relationen mellan konstnärlig praktik och deltagandets estetik är central i den samtida konsten, och jag är intresserad av din syn på saken. Alla dina verk bygger ju på ett eller annat sätt på publikens deltagande. Varför är detta så viktigt?

US:

Som konstnär ägnar man sig åt någon form av samtida samhällsreflektion som kan ta sig skilda uttryck. För mig är det inte viktigt att veta att man tar del i ett konstprojekt, syftet med att kommunicera genom konst är att det inte följer några regler. Där har jag inget ansvar att informera om att jag ägnar mig åt konst. Däremot läses en viss förväntan in i konstnärens roll, och jag är intresserad av konstnärens förmåga att kommunicera sina egna idéer med sin omvärld som den ser ut idag. Om jag tycker att det är viktigt att betraktaren ska veta att det är konst som denne tar del av, får jag välja att begränsa mig till den traditionella konstscenen och dess uttryck.

Jag väljer helt enkelt ett sätt att nå fram till betraktaren, och i den situationen kan jag välja en mängd olika mer eller mindre tillgängliga scener. Om jag når människor på plats i en offentlig miljö möter jag en betraktare som kanske vanligtvis inte tar sig till gallerierna eller kommer i kontakt med konst. För mig har betraktarens deltagande blivit en del av verken, eftersom dessa behandlar just människors enskilda tankar och val, kanske som ett resultat av den individualisering vi diskuterat. I och med att samhället förändras (också i takt med globalisering), och vi generellt måste förhålla oss till helt nya strukturer öppnas också nya ställningstaganden för konstnärer. På så vis är det naturligt att även konstnärernas kommunikation med sin omvärld förändras. Relationella verk kan eventuellt syfta till att överbygga just den individualism som vårt samhälle har skapat.

FJP:

För att återkomma till det verk som du visar i utställningen, "I
can´t talk to everyone", så skiljer det sig från dina andra verk just genom att i n t e kräva publikens deltagande. Hur kommer det sig att du här valt att arbeta med ett traditionellt videoformat, och hur förhåller det sig till dina andra arbeten?

US:

”I can´t talk to everyone” är ett av verken som har vuxit fram ur en lång arbetsprocess, där har jag under flera års tid undersökt människors egna föreställningar om vilka dom är. Själva videon filmade jag under en resa i Indien - som anses vara världens mest religiösa land, i motsats till Sverige som är det mest sekulariserade landet i världen. Verket består av 3 projektioner filmade under 3 olika kollektiva religiösa ceremonier, dessa dokumenterar hur människor genom en massupplevelse upplever en individuell pilgrimsfärd. Bland annat ser vi en kristen ceremoni där tusentals människor upplever healing, och där en kvinna poängterar hur gud ser varje individ. På en annan film ser vi en grupp hinduer som på en strand utför en ceremoni där dom ber sina avlidna anhöriga om nåd att inte bli besökta av dom under sitt liv på jorden. Den sista videon är filmad genom den mörka väggen i en moské som skiljer män och kvinnor åt vid bön. Upplevelserna och pilgrimsfärden skiljer sig utifrån kultur, uppväxt och arv. I en sekulariserad och vetenskapsorienterad miljö som Sverige skulle en pilgrimsfärd exempelvis kunna innebära ett steg i karriären eller liknande.

De nyuppkomna New Age-rörelserna med sitt ursprung i USA kan uppfattas som religioner skapade för västerlänningen som sätter sig själv i centrum. När ”jag” mår bra kan jag förhålla mig till min omvärld. Mer traditionella religioner som kristendomen talar om att placera sin nästa i första hand. Mitt arbete har koncentrerats runt vem varje person är och vad denna kommer i kontakt med hos sig själv (t ex under en religiös ceremoni). Under en period intervjuade jag människor som definierat sin egen tro som ett resultat av västerlandets sekularisering. Jag hade i dessa arbeten haft svårt att relatera till videodokumentationen som blev resultatet av mötet, då detta blev en högst personlig upplevelse mellan mig och den personen jag intervjuat och således svår att återberätta.

Titeln “I cant´ talk to everyone” belyser just detta; oförmågan att undersöka varje individ och min egen strävan efter någon form av förståelse. Verket belyser min egen arbetsprocess och mig själv i förhållande till min omvärld mer än mina tidigare verk som mer fokuserat på betraktaren, kanske som en del i mitt eget sökande och utforskande av mig själv.

Projektet kommer att fortgå i en studieresa till bland annat USA. Jag är nyfiken på kombinationen individualism, tro och synen på samhället i ett land präglat av konsumtion och kapitalism men också med en kvarlevande gudstro. Hur ser individens utveckling och tankegångar ut i förhållande till andra delar av världen där andra trosföreställningar råder?